I helgen avgörs Final Four i basket, slutspelet i J- och USM.
I Uppsala samlas 40 lag, uppdelade i 10 grupper, från hela landet.
Det där med hela landet är förstås en sanning med en stor portion av modifikation. Svensk ungdomsbasket på den här nivån är koncentrerad till tre regioner. Är du generös och placerar Uppsala och Södertälje i Storstockholm kommer 27 av de 40 finallagen från denna region. Malmö/Lund har fem lag kvar (Malbas 3 plus, Eos 2), Göteborg fyra (Högsbo 3, Onsala 1), därtill tre lag från Norrköping och från Marbo/Borås.
Det är en smal bas. Handbollens underlag är något större. Samtidigt har handbollen åtta finallag, vilket ger fler möjligheter. Men i gengäld avgörs Final Four med ettårsintervall, så att jämföra rakt över ger ingen absolut rättvisa. Men varför skall man göra det?
***
Vad jag vill ha sagt är att både basketen och handbollen hade mått bra av en bättre geografisk spridning.
***
Det gäller naturligtvis alla idrotter. I den skånska friidrotten, som jag följt i över 70 år, har i stort alla orter som haft en kontinuerlig verksamhet kring 10 år, fostrat en eller annan landslagsman, Tyringe, Åstorp, Klippan, Vittsjö, Osby, Knislinge, Åhus, Bromölla, St Olof, Sjöbo, Skurup, Staffanstorp, Lomma, Vellinge (Finish) och några andra som jag glömt. Endast i några få av dessa finns nu en aktiv friidrottsförening. Det finns hur många talanger som helst som aldrig kommer i kontakt med friidrotten. Speciellt inte som skolidrotten, friidrottens historiskt sett främsta rekryteringskälla, i stort inte längre existerar på tävlingsnivå.
***
Under min uppväxt i Skurup på 1950-talet fanns på cirka en mils avstånd närmare tio bordtennisklubbar. Finns mer än Skurups BTK kvar?
***
Brottningens numerära tillbakagång på seniorsidan är också remarkabel. På senare tid har jag lärt mig att antalet klubbar med ungdomsavdelningar i Skåne ökat, nog så glädjande.
***
Det är naturligtvis en omöjlighet att alla orter kan bjuda alla sina idrottstalanger på en stimulerande miljö. Det är många förmågor som aldrig kommer i kontakt med det de kanske har exceptionell förmåga för.
***
Se här några filosofiska tankar en vacker majkväll 2024. Idrottens vita fläckar är många.
***
Åter till slut tillbaks till USM-basket.
Det är på senare år oftast välskötta Malbas som numerärt är den klubb som utanför Stockholm har flest finallag. Denna helg 3, lika många som Högsbo och Norrköping. Före sig har de Fryshuset 6 och Alvik 5.
Sex raka vinster och 18—1 i målskillnad är givetvis ett styrkebesked.
Malmö FF:s inledning av Allsvenskan har varit övertygande. Lovorden har haglat över tränare och spelare. I de allra flesta fall är berömmen berättigade.
Men i framgångstider kommer nästan alltid överorden fram. Nyanserna saknas.
Nu är jag ute på minerad mark, så är det alltid i MFF-land om man inte är med i den allmänna himmelsblå hyllningskören: Alla sex segermatcherna har inte varit övertygande.
Två av de många målen har kommit efter offside, 2—0 mot Norrköping och vinstmålet mot Västerås. AIK gjorde självmål. Det enda målet mot Djurgården kom på övertid. Givetvis en styrka att kunna avgöra på sluttampen men samtidigt kan det sena avgörandet tillskrivas marginalkontot.
Nu säger förstås några att ytterligare baklängesmål vid 0—1 (som mot Norrköping) eller 0—2 (som AIK) inte har någon betydelse när resultatet blir 5—1 och 5—0.
Så kan man tycka, men av all de klyschor som finns inom fotbollens värld är den kanske sannaste: Mål förändrar matchens fortsättning.
MFF har inte drabbats av marginalotur.
***
För alla fotbollsälskare, som vill ha en ovisshet i alla delar av tabellen, är det oroande att de troliga toppopponenterna till MFF svajat i inledningen. De fyra Stockholmslagen tar alltid poäng av varandra, Elfsborg har mist alltför mycket kvalitet. Och vill man vara med och tävla om guldet kan man, som Häcken mot Norrköping, inte skänka bort mål och poäng.
Halmstads BK, nuvarande tabelltvåan, i all ära, det är inte HBK som har kapacitet att utgöra ett segerhot mot MFF.
Mästarnas redan stora försprång, sju till åtta poäng, till andra guldkandidater beror givetvis på egen styrka men kanske främst på bristande kvalitet på konkurrenterna.
En bit in i maj avgörs SM-finalerna i handboll.
Sedan Ystads IF snabbt hämtat sig från utklassningsförlusten mot Önnered lutar det åt en finalserie mellan Sävehof och YIF på herrsidan.
Bland damerna är det lite ovissare vem som skall bli motståndare till Sävehof (jag har svårt att se H 65 eller Skara kunna rubba Partillelaget över fem matcher). Skuru eller Önnered?
Jag har inga som helst anknytningar till tsadsdelen i Göteborg, Önnered och dess HK. Men mitt idrottshjärta har alltid klappat för klubbar som kan förena elit med en bred och framgångsrik ungdomsavdelning. Det skulle därför glädja mig om Önnered, totalt sett den senaste maktfaktorn i svensk handboll, fick kröna en strålande säsong med en SM-finalplats för damer.
Det skulle innebära att de tre främsta klubbarna från helgens USM-finalspel också alla får finallag för seniorer.
Efter poängberäkningen 8, 7, 6 ner till 1 från USM i de sex klasserna såg det ut så här:
1) Sävehof 37 p (2 guld, 1 silver)
2) Ystads IF 28 p (1 guld, 2 silver, 1 brons)
3) Önnered HK 22 p (1 guld, 2 silver)
4) Lugi 17 p (2 brons)
Övriga guld var Täbys i F 14 och Skövde HK:s i F 16.
Förutom nu YIF:s och Lugis medaljer blev det ytterligare ett skånsk brons, OV Helsingborgs i P 18.
***
Noteringar i övrigt från USM.
De skånska placeringarna:
F 14: 3) YIF, 6) Åhus, 7) HK Kristianstad
F 18: 4) Lugi
P 14: 2) YIF, 3) Lugi, 7) IFK Malmö
P 16: 1) YIF, 3) Lugi, 7) IFK Kristianstad
P 18: 2) YIF, 3) OV, 6) HK Malmö
Det här blogginlägget skrevs i går men genom ett fel på domänen gick det varken att publicera eller läsa något på manssonsport.bloggplatsen.se.
Här en kortversion.
***
Är det kört nu, i den allsvenska guldstriden?
Detta apropå MFF-vinsten med 1—0 mot Djurgården, den enligt tipsen främste utmanaren. Åtta poäng är många att ta igen, men 25 omgångar ger möjligheter. Och det finns givetvis fler utmanare.
MFF:s två senaste 1—0-vinster visar också på hur sköra marginalerna är, tveksamt mål mot Västerås och ett flippermål – eller om man så vill ett ishockeymål (dvs en boll/puck in i gröten och så får man se vad som händer) – mot Djurgården. Bollen kommer naturligtvis att studsa fel även för MFF i fortsättningen och något avgörande feldomslut lär även MFF få mot sig.
Men i ett lite större och längre perspektiv och, om man så vill, mera optimistiskt: Det finns lag som i alla fall spelmässigt kan störa den allsvenska storfavoriten. Det har Västerås och Djurgården visat.
***
Det går inte att helt förbigå domarteamets insats i mötet på Tele 2. Une Larssons brutala tackling skedde precis framför ögonen på fjärdedomaren och med en av de assisterande domarna bara några meter därifrån. Det är häpnadsväckande att tre par ögon kan missa ett så klart rött kort.
Al-Hakim,huvuddomaren, har haft en usel säsongsstart med många underligheter. En kortare time-out rekommenderas.
***
I fredags hade Sydsvenskan en artikel där före detta världsstjärnor uppmanade nutidens spelare att uppträda mer sportsligt.
Det håller en hel fotbollsvärld med om. Men tydligen inte Fredrik Lindstrand, en av tidningens många fotbollskrönikörer.
Citat från hans fredagskrönika:
Efter en lyckad brytning ställde sig Derek Cornelius över Tolmac Nquen och vrålade. Den inhoppade anfallaren svarade med tackling i ryggen, som MFF-backen genant men smart förstärkte.
I Lindstrands värld är det alltså smart att förstärka för att lura domarna. Precis det som alla sansade fotbollsvänner fördömer. När Fredrik Lindstrand skrev i gratistidningen City var han den som skilde sig mest – i positiv mening – från alla MFF:s hovpoeter. När han bytte rum i huset på Rådmansgatan bytte han även ut sina neutrala glasögon mot en mera himmelsblå variant.
Fredrik Lindstrands renommé som en objektiv journalist stärktes definitivt inte efter hans tendensiösa reportage efter supportermarschen i samband med hemmapremiärmatchen mot Hammarby.
***
Elfsborg har blivit rubrikernas klubb, dels tränarbytet Thelin/Hiljemark och dels de senaste usla resultaten. Kritiken var tuff när ledningen 2—0 borta förbyttes till Norrköpingsseger med 4—2. Men Elfsborg kom aldrig med några ursäkter. I min värld fanns det sportsliga skäl till scenförändringen. Norrköping hade fyra dagars vila, Elfsborg två.
Jag har sällan sett Elfsborg komma med mer eller mindre vederhäftiga bortförklaringar. På det området är Boråslaget ett föredöme och har en plats i mitt idrottshjärta.
Jag minns att för några år sedan rörde en MFF-tränare upp himmel och jord för att hans lag fick åtta timmars kortare vila än motståndarna.
Fyra allsvenska omgångar är avklarade.
Ett enda lag har idel segrar, inte oväntat Malmö FF.
Dels är MFF storfavorit och dels har man haft ett gynnsamt öppningsprogram med Hammarby hemma och övriga möten mot lag som allmänt tippas hamna i de nedre regionerna. Övriga förväntade topplag har alla haft inbördes matcher med givna poängtapp för båda eller endera laget. Hammarby har redan mött tre toppkandidater, därav två borta, MFF och Häcken, samt Elfsborg hemma.
Detta bör man nog ta i beaktande när man analyserar en tidig tabell.
***
Ett stående mantra redan under försäsongen har varit frågan om vem som kan utmana mästarna Malmö FF. De tre kommande omgångarna kan ge vissa besked, Djurgården, borta, AIK, hemma och Elfsborg, borta.
***
Veckoomgångar, som den som inleds i morgon, ger en fördel till klubbar med breda trupper. Men visar också till en viss del också på orättvisor. Norrköping får exempelvis fyra dagars vila mot Elfsborgs två inför torsdagsmötet. Inte helt optimalt för Boråslaget.
MFF har en endagsfördel gentemot Djurgården, fyra mot tre. Inte lika graverade men dock.
***
Jag har hittills tittat på 17 allsvenska matcher och sett 14 av de 16 lagen, några en gång och tre faktiskt fyra, Hammarby, Djurgården och Elfsborg. Gais och Halmstad får stå på vänt till början av maj.
***
Enligt kvällstidningarnas allsvenska bilagor finns det ungefär 120 spelare med utländska pass. Några är presenterade med en utländsk flagga med en svensk moderklubb. Det finns alltså gränsfall. Därför skriver jag ungefär 120, det blir i snitt åtta per förening.
Fyra klubbar kan i sina trupper inte använda alla, AIK ock MFF 13, Göteborg och Häcken 11. Maxantal per match är 9.
Några av dessa importer har jag inte sett på plan, några har fått mig att undra: Varför har de köpts hit och finns det verkligen inte minst lika duktiga spelare på den inhemska marknaden?
I de norska toppklubbarna, som på senare år totalt sett klarat sig betydligt bättre än de svenska, har i sina trupper endast två, tre utlänningar.
Från svensk sida hävdar man gärna att de pengar man får in på sina spelarförsäljningar läggs bland annat på akademierna.
Men är utdelningen inte lite för klen?
Visst exporterar vi spelare av varierad kvalitet men det gör även Norge, inte minst till Malmö FF.
15 norrmän är registrerade för de allsvenska klubbarna.
Flest importer kommer från Danmark, 23, 10 kommer från Island och 6 från Finland. Det innebär kring 65 från övriga världen.